ALLSÅNG MED JOHANNA

Min morgonsång

I min råa morgonform är jag, liksom alla andra, väldigt trött. Många behandlar sig själva väldigt osentimentalt, stiger upp och häller kallt vatten i sitt ansikte och kissar sig riktigt snygga, allt inom loppet av några minuter. Sån är inte jag. Jag har inget blodtryck alls typ, när jag stiger upp. Jag tror först att jag är nästan död och att jag inte fått sova något alls, sen reser jag mig och då kör jag huvet rakt in i väggen eller går med kraft in i en dörrpost. Därför måste jag yra ut som ett fyllo i köket, klappa mig där jag slog mig, sätta på kaffe och titta på det medan det rinner ned. Sen brukar doften av kaffe i koppen under min näsa vara det som berättar för mig att detta är verklighet, det jag upplever nu. “Så här är det, i ditt liv, just nu”, säger kaffet. “Det är inget att bitcha om, det är inte förhandlingsbart. Det är jag och min doft nu. Det är fucking morgon, acceptera!” Och då måste jag göra det.

Min sambo är kaffeexpert. Han arbetar med kaffe, kan precis allt om det, han säljer det, roar sig med det, njuter av det och alla dess smaknyanser och former, han föreläser om det och skriver om det. Han älskar det. Han jobbar för ett svenskt gourmetrosteri, Johan&Nyström, där alla är så, som min sambo. Alla är kaffenördar, som lägger i värsta fall kanske tio-tolv timmar varje dag på kaffe. Alla älskar de kaffe, så mycket att vi närstående faktiskt har befogade anledningar att känna oss svartsjuka på det.

Min sambo tycker att jag har en vårdslös relation till kaffe. Han tycker att jag överdoserar det, att jag klunkar det i mig utan att njuta och han tycker att jag förstör det genom att hälla mjölk i det. Men han förstår inte. Han begriper inte att av oss två, är det jag som står kaffet närmast. Varje dag begår jag mitt kaffe. Han bara dricker sitt.

Det gick bra

Mötet alltså. Jag är drottningen av illusion.

Nästan som jobbintervju

Ska strax i väg och träffa en potentiell bissnisspartner. På lunch. Let´s do lunch liksom.

Herregud, ni har ingen aning om vad jag får klä ut mig och spela. Jag måste ta på en klänning och rena skor med lite klack, fixa håret lite och måla upp nån form av ögonkonturer. Jag har sovit i trosorna jag bär i natt, dom bör väl bytas ut.

Men jag är inte där, vare sig i fysisk eller existentiell mening. Jag har vällinggegga avsmetad på ena tröjtutten. Nåt frasigt grönt på axeln, vad tror vi, lite snor kanske? Ä, bryr mig inte, jag är inte kemist.  Rent mentalt är jag inte där att jag över huvud taget bryr mig om arbete faktiskt. Jag är Johanna och jag bor i mitt kök och mitt vardagsrum och jag fixar familjens mat och meckar med lite grejer här hemma. Moffar lite med min kvardröjande bebismage (den har inte hämtat sig så snabbt som efter de andra två och i smyg trivs jag lite med den). Funderar på kärlek och människor. Bryr mig om.

Vill inte trubbas av, gå i ide och i stället representeras av den där projicerade bilden av mig själv på skugghimlen av nästanmänniskor. Min suck är hjärtskärande nu, men jag måste snabbduscha och sticka i väg. Inte glömma bebbe hemma…

Min bebis

Min bebis är stolt över sig, och ler brett åt egna skämt.

Min bebis äter helst papper, och näst helst plastpåse.

Min bebis har alltid handen full av långa äckliga hår hon ryckt av den av oss som vågade komma närmast.

Min bebis luktar varma äpplen, utom på halsen där det fastnat gröt och en burkkycklingrätt i vecken.

Min bebis är ständigt förtjust.

Min bebis har en värme i blicken som räcker att värma Hoffa, i givakt på en hamnbotten långt borta.

Min bebis kysser mig med öppen mun och lägger alltid sin kind att vila mot mig.

Min bebis sliter av kylskåpsmagneterna på den nanosekund som gives henne, och följer spänt papperens singlande.   

Min bebis sjunger en trött sång som söver.

Kossera

Nu har jag inget gemensamt med dem längre, mina tidigare produktionskamrater kossorna. Sista snutten på tutten är dragen. Nu äntligen ska extrafläsket bort. Jag har massor av frukt hemma och har målet klart för mig, sex kilo innan sommaren är över. Åtminstone när jag tittar i nakenspegeln, då är jag motiverad! På ICA Maxi däremot, där ropar  kexchokladen med änglaröster och jag följer i trans som Ronja Rövardotter i skogsdimman.

Jag svär på att inte låta blodsockret sjunka. Och jag har börjat jogga med åttaåringen. Vi är helt klart på samma nivå.

Ord mer sanna än nånsin

Det är mycket med det jordiska

January 6, 2006

Står jag stilla eller regredierar?

Jag är oroad över att jag har tappat ett grepp. Det händer mig alldeles för ofta att jag goofar till vardagstekniska grejer nu för tiden, råkar strula ihop nåt så det inte funkar. Kolla t ex på min sida här som heter text. Jag vet inte vad jag gjorde. Skulle lägga in mina dikter från annan blogg Salve, och efter lite meckande så vips hade jag en tokig mallsida med jättestor blindtext. Hur får jag tillbaks min gamla, och varför lyckades jag inte peta dit mina texter? Skrämmande.

Förr i tiden var jag tekniskt på. Alltid bland de första med finaste mobilen, schysst dator, krigade sällan med installationer och har tillbringat ytterst lite tid i support av olika slag. Vad hände? Jag undrar om jag står stilla eller kanske går bakåt i en teknisk mainstream, förvirrad och ängslig. Jag kanske ska bli kontraproduktiv rentav, en sån som gör allt fel och tvingar sambon att styra upp sen. Här börjar pekandet med det hjälplösa finger jag ska använda allt oftare tills jag inte längre bryr mig om något annat än mat utan skorpor och kanter.

Blowing in the wind

Tre saker jag fångat upp från vinden runt mina öron:

Prins Carl Philip kommer att bli killen på läpparna under de kommande åren. Han har bidat sin tid, och nu bubblar allt ut i skön extrovers. Foto, racing, silverdesign - det är bara början. Han har blivit en lirare, och det finns mycket mer där det kom ifrån.

Det kommer mycket snart att vara slut på den tramsiga handväskhysterin. Det är hostande slutblås vi hör, och dyrast väska kommer inte att vinna längre. Handväskorna, och den överytliga accessoir-onanin gör sig omöjlig när vi ska försöka ta oss själva och vår stackars värld på lite mer allvar. Det är varken minimalism eller maximalism som gäller nu och framöver, däremot en viss renhet, enkelhet, lite mer färg och form i stället för spejsat mischmasch. Snart slipper vi f ö också se oklädda rumpor i bara noppiga strumpbyxor. Så trött på dessa jäkla blöjbakar över allt.

Ett ord som snabb och stark frammarsch är det gamla ‘debaclet’. Plötsligt ramlar det svåranvända ordet från halvdussinet unga P3-flickors tungor som plippetiplopp plopp, men det borde, tycker jag, ha föregåtts av lite research? Det är ett så starkt ord, på en sån där chiliskala torde det ligga runt piripiri, och sålunda blir det en smula svåranvänt. Det är inte ett debacle så fort det uppstår en debatt, eller när något går fel i största allmänhet. Ett debacle blir det när något skitit sig över all brädd, när det är läge att sluta förfasa sig över nåt och i stället börja skratta åt det. Så. Varför blir vissa ord plötsligt så poppiga?

Fråga mig om vår samtid. Jag kan vara ditt eget orakel.

Pojke 15 år

Jag skulle vilja ha mer tid med er om eftermiddagarna i stället för att behöva hålla på med så mycket måsten, sa jag till min åttaåring vid sängkanten. Tiden går så fort, rätt som det är är du femton och vill bara vara med kompisar och tjejer.

En halvtimme senare kommer jag in och hittar gossen med långa tårränder på kinderna. Jag vill inte bli femton, sa han. Det verkar jätteläskigt.

Jag rubbade inte hela hans verklighet genom att berätta för honom hur dödens läskigt det känns att vara trettisju.

Tävla med mig!

Jag drar igång Matkasse 2009, en vuxentävling för människor med dämpade behov av glamour. Hur många tar du, och under vilka omständigheter? Hur långt, alternativt hur högt? Vi i tävlingsledningen förutsätter att kassarna är fulla, och inte bara med hushållspapper och wettexdukar. Poäng enligt fast tariff delas ut för vikt, avstånd/höjd och antal, sen tillkommer stilpoäng i flera kategorier, t ex parallellaktiviteter, brådska, upphängningskreativitet och armelasticitet (ju längre dina armar blir, ju högre poäng). Tävlingen avgörs mot slutet av året och under tiden jagar jag sponsorer för pallpriser. Jag söker primärt inom naprapatbranschen.