ALLSÅNG MED JOHANNA

Min morgonsång

I min råa morgonform är jag, liksom alla andra, väldigt trött. Många behandlar sig själva väldigt osentimentalt, stiger upp och häller kallt vatten i sitt ansikte och kissar sig riktigt snygga, allt inom loppet av några minuter. Sån är inte jag. Jag har inget blodtryck alls typ, när jag stiger upp. Jag tror först att jag är nästan död och att jag inte fått sova något alls, sen reser jag mig och då kör jag huvet rakt in i väggen eller går med kraft in i en dörrpost. Därför måste jag yra ut som ett fyllo i köket, klappa mig där jag slog mig, sätta på kaffe och titta på det medan det rinner ned. Sen brukar doften av kaffe i koppen under min näsa vara det som berättar för mig att detta är verklighet, det jag upplever nu. “Så här är det, i ditt liv, just nu”, säger kaffet. “Det är inget att bitcha om, det är inte förhandlingsbart. Det är jag och min doft nu. Det är fucking morgon, acceptera!” Och då måste jag göra det.

Min sambo är kaffeexpert. Han arbetar med kaffe, kan precis allt om det, han säljer det, roar sig med det, njuter av det och alla dess smaknyanser och former, han föreläser om det och skriver om det. Han älskar det. Han jobbar för ett svenskt gourmetrosteri, Johan&Nyström, där alla är så, som min sambo. Alla är kaffenördar, som lägger i värsta fall kanske tio-tolv timmar varje dag på kaffe. Alla älskar de kaffe, så mycket att vi närstående faktiskt har befogade anledningar att känna oss svartsjuka på det.

Min sambo tycker att jag har en vårdslös relation till kaffe. Han tycker att jag överdoserar det, att jag klunkar det i mig utan att njuta och han tycker att jag förstör det genom att hälla mjölk i det. Men han förstår inte. Han begriper inte att av oss två, är det jag som står kaffet närmast. Varje dag begår jag mitt kaffe. Han bara dricker sitt.

Inga kommentarer ännu.

Kommentera