ALLSÅNG MED JOHANNA

Skitvadepissvademecum

Vilka känslor ger er allra mest frustration, och färgar er tillvaro allra mest bomullstrosegrå? Här är mina topp tre, utan inbördes rangordning:

1. Känslan av att vara helt och hållet missförstådd, och utan möjlighet att tränga igenom med den egentliga avsikten.

2. Känslan av att alla möjligheter är helt låsta, och att det faktiskt inte spelar någon roll vad du gör och vad du säger.

3. Känslan av att inte ens de som är allra närmast egentligen är intresserad av vem du är och det du har att erbjuda.

Fäder

Först vill jag bara gå loss på den här flickan, skriva högdragna grejer om hur otroligt lite en 22-åring vet om föräldraliv och verklighetens jämställdhet. Skriva pekpinniga saker om hur dåligt det är att på ledarplats slänga fram grundlösa, taskigt undersökta generaliseringar, och också ta upp lämpligheten i att raljera föraktfullt om människor man inte vet något om och vars situation man egentligen inte är ett spår intresserad av.

Men jag hejdar mig lite när känslorna lagt sig. Det är en smart tjej som skriver ledaren, observant, och en skicklig skribent. Hon har ett skarpt öga, har ändå satt fingret på en hel del intressanta omständigheter. Och jag vill verkligen inte vara en sån där bitter gamling som rackar ner på unga framgångsrika kvinnor. Så ur det perspektivet, heja heja min namne Johanna, hoppas du får mycket plats och fortsätter vara intressant.

Det är bara det att du är så ute och cyklar. Får jag illustrera med två smått fantastiska citat?

[om att det finns så många mammasajter:] “Det finns inte lika många pappasajter, och konsekvenserna av nätets könsseparatism gör sig påminda när långt färre män tar ut föräldraledighet eller får en vettig kontakt med sina barn tidigt.”

Tror du på fullt allvar, Johanna, att anledningen till att så få män tar ut föräldraledighet, och framförallt under barnens första levnadsår, är könsseparatism på nätet? Jag funderar, har tanken slagit dig under skapandet av din ledartext, att det stora antalet mammasajter i stället är en återspegling av verkligheten, att de finns för att hemmamammorna är så enormt många fler? Jag vet. Jag vågar verkligen säga att jag vet, inte tror. Jag vet att det finns hundratals år av traditioner bakom dagens snedvridning i föräldraledighetsstatistiken. Jag vet att det finns sociala och kulturella skäl till den, även i modern samhällsnormering. Jag vet att det finns svar att hitta i jämställdhetsdebatt och politik. Det finns också praktiska förklaringar, eller biologiska eller vad man nu vill kalla dem, då mammor brukar amma barn i stor utsräckning under deras första levnadsår. Kort sagt, jag kan hitta tusen skäl till att statistiken möjligen har en koppling till brister i den tidiga kontakten mellan fäder och barn. Jag vet inte nu, men jag tror, att nätforumen för mammor har ganska lite med ledighetsbesluten att göra. Därmed inte sagt, Johanna och Marcus Ridung, att man inte kan och bör använda olika nätforum för att påverka och förändra. 

Här kommer nästa citat, ja jädrar:

“Det är inte bara pappornas ovilja som ställer till det, utan snarare mammornas territoriella krav om att få alla ledighetsmånader själv. Det är trots allt svårare för en man att kräva tid med sitt barn, än för en kvinna att slippa.”

Det här gör mig…. förvånad. Tänk ändå, att Johanna hunnit tala med en statistiskt säkerställd del av Sveriges alla föräldrapar och hunnit psykologiskt utvärdera svenska mammors territoriella krav? Själv känner jag bara kanske tjugo olika mammor till små barn. Lustigt nog har just dessa genomgående haft önskemål om det motsatta, lite mindre territorium att ha ensamt ansvar för. Jag känner ungefär lika många pappor till små barn, och ingen av dessa har skumt nog visat några tecken på ovilja mot sina barn, eller mot föräldraledighet. Däremot har flera av dem verkat oroliga, lite för jobb, lite för pengar, lite för socialt tryck. Kanske har det påverkat dem en smula?

 Marcus Ridung talade sig varm och röd i tv i morse, och i DN i går som sagt, om att vi måste använda utrymmet som ges oss via bloggar, nätforum och medier, till att påverka i positiv riktning, uppmuntra män och inte cementera olika föreställningar om hur män och kvinnor ska vara, och om hur mammor och pappor ska prioritera. Jag tänker, kan man inte bussa Marcus på Johanna så att hon inte gör just detta? Cementerar tokigheter, missuppfattningar, roller, stereotyper, och det dessutom från bästa ledarplatsen i landet?

Kort och ond

Jag sökte läkarhjälp för det faktum att min kropp och framför allt min rygg och mitt bäcken värker.

Jag hatar att gå till doktorn, är oerhört skeptisk till läkarkåren och i princip hela vårdapparaten, och är över huvud taget till mitt sätt rätt mycket så att jag inte gnäller i nån vidare omfattning. Det känns så meningslöst att gnälla. Oftast lider folk mer av sitt gnäll, tänker jag, än de gör av roten till det onda, för att inte tala om omgivningen. Men i bland förpestar något ont ens liv så att det stör på allvar, och då måste man väl be andra om hjälp.

När jag besökte läkare med mitt onda, verkade detta att jag hade rysligt ont vara en nästan ointressant bisak. Desto mer intressant var det faktum att jag de senaste tio åren krympt, och faktiskt så mycket som 3,5 cm, i kroppslängd. Man valde därför att fokusera på detta, och mäta min bentäthet.

I går fick jag ett svar från herr överläkare Per-Olof Josefsson på Ortopedska kliniken vid UMAS. Han har funnit att min bentäthet är normal, någon vidare utredning är därför inte aktuell och han uppmanar mig brevledes att efter bästa förmåga leva ett aktivt och rörligt liv.

Vilken cynisk skit, säger jag. Inte ett ord om det onda, och någon åtgärd för det jag faktiskt sökte för, vanlig jäkla smärta. Hejdå liksom. Hejdå på dig själv, Per-Olof. Lev efter bästa förmåga med din översittarattityd.

Min morgonsång

I min råa morgonform är jag, liksom alla andra, väldigt trött. Många behandlar sig själva väldigt osentimentalt, stiger upp och häller kallt vatten i sitt ansikte och kissar sig riktigt snygga, allt inom loppet av några minuter. Sån är inte jag. Jag har inget blodtryck alls typ, när jag stiger upp. Jag tror först att jag är nästan död och att jag inte fått sova något alls, sen reser jag mig och då kör jag huvet rakt in i väggen eller går med kraft in i en dörrpost. Därför måste jag yra ut som ett fyllo i köket, klappa mig där jag slog mig, sätta på kaffe och titta på det medan det rinner ned. Sen brukar doften av kaffe i koppen under min näsa vara det som berättar för mig att detta är verklighet, det jag upplever nu. “Så här är det, i ditt liv, just nu”, säger kaffet. “Det är inget att bitcha om, det är inte förhandlingsbart. Det är jag och min doft nu. Det är fucking morgon, acceptera!” Och då måste jag göra det.

Min sambo är kaffeexpert. Han arbetar med kaffe, kan precis allt om det, han säljer det, roar sig med det, njuter av det och alla dess smaknyanser och former, han föreläser om det och skriver om det. Han älskar det. Han jobbar för ett svenskt gourmetrosteri, Johan&Nyström, där alla är så, som min sambo. Alla är kaffenördar, som lägger i värsta fall kanske tio-tolv timmar varje dag på kaffe. Alla älskar de kaffe, så mycket att vi närstående faktiskt har befogade anledningar att känna oss svartsjuka på det.

Min sambo tycker att jag har en vårdslös relation till kaffe. Han tycker att jag överdoserar det, att jag klunkar det i mig utan att njuta och han tycker att jag förstör det genom att hälla mjölk i det. Men han förstår inte. Han begriper inte att av oss två, är det jag som står kaffet närmast. Varje dag begår jag mitt kaffe. Han bara dricker sitt.