ALLSÅNG MED JOHANNA

Ord mer sanna än nånsin

Det är mycket med det jordiska

January 6, 2006

Står jag stilla eller regredierar?

Jag är oroad över att jag har tappat ett grepp. Det händer mig alldeles för ofta att jag goofar till vardagstekniska grejer nu för tiden, råkar strula ihop nåt så det inte funkar. Kolla t ex på min sida här som heter text. Jag vet inte vad jag gjorde. Skulle lägga in mina dikter från annan blogg Salve, och efter lite meckande så vips hade jag en tokig mallsida med jättestor blindtext. Hur får jag tillbaks min gamla, och varför lyckades jag inte peta dit mina texter? Skrämmande.

Förr i tiden var jag tekniskt på. Alltid bland de första med finaste mobilen, schysst dator, krigade sällan med installationer och har tillbringat ytterst lite tid i support av olika slag. Vad hände? Jag undrar om jag står stilla eller kanske går bakåt i en teknisk mainstream, förvirrad och ängslig. Jag kanske ska bli kontraproduktiv rentav, en sån som gör allt fel och tvingar sambon att styra upp sen. Här börjar pekandet med det hjälplösa finger jag ska använda allt oftare tills jag inte längre bryr mig om något annat än mat utan skorpor och kanter.

Blowing in the wind

Tre saker jag fångat upp från vinden runt mina öron:

Prins Carl Philip kommer att bli killen på läpparna under de kommande åren. Han har bidat sin tid, och nu bubblar allt ut i skön extrovers. Foto, racing, silverdesign - det är bara början. Han har blivit en lirare, och det finns mycket mer där det kom ifrån.

Det kommer mycket snart att vara slut på den tramsiga handväskhysterin. Det är hostande slutblås vi hör, och dyrast väska kommer inte att vinna längre. Handväskorna, och den överytliga accessoir-onanin gör sig omöjlig när vi ska försöka ta oss själva och vår stackars värld på lite mer allvar. Det är varken minimalism eller maximalism som gäller nu och framöver, däremot en viss renhet, enkelhet, lite mer färg och form i stället för spejsat mischmasch. Snart slipper vi f ö också se oklädda rumpor i bara noppiga strumpbyxor. Så trött på dessa jäkla blöjbakar över allt.

Ett ord som snabb och stark frammarsch är det gamla ‘debaclet’. Plötsligt ramlar det svåranvända ordet från halvdussinet unga P3-flickors tungor som plippetiplopp plopp, men det borde, tycker jag, ha föregåtts av lite research? Det är ett så starkt ord, på en sån där chiliskala torde det ligga runt piripiri, och sålunda blir det en smula svåranvänt. Det är inte ett debacle så fort det uppstår en debatt, eller när något går fel i största allmänhet. Ett debacle blir det när något skitit sig över all brädd, när det är läge att sluta förfasa sig över nåt och i stället börja skratta åt det. Så. Varför blir vissa ord plötsligt så poppiga?

Fråga mig om vår samtid. Jag kan vara ditt eget orakel.

Pojke 15 år

Jag skulle vilja ha mer tid med er om eftermiddagarna i stället för att behöva hålla på med så mycket måsten, sa jag till min åttaåring vid sängkanten. Tiden går så fort, rätt som det är är du femton och vill bara vara med kompisar och tjejer.

En halvtimme senare kommer jag in och hittar gossen med långa tårränder på kinderna. Jag vill inte bli femton, sa han. Det verkar jätteläskigt.

Jag rubbade inte hela hans verklighet genom att berätta för honom hur dödens läskigt det känns att vara trettisju.

Tävla med mig!

Jag drar igång Matkasse 2009, en vuxentävling för människor med dämpade behov av glamour. Hur många tar du, och under vilka omständigheter? Hur långt, alternativt hur högt? Vi i tävlingsledningen förutsätter att kassarna är fulla, och inte bara med hushållspapper och wettexdukar. Poäng enligt fast tariff delas ut för vikt, avstånd/höjd och antal, sen tillkommer stilpoäng i flera kategorier, t ex parallellaktiviteter, brådska, upphängningskreativitet och armelasticitet (ju längre dina armar blir, ju högre poäng). Tävlingen avgörs mot slutet av året och under tiden jagar jag sponsorer för pallpriser. Jag söker primärt inom naprapatbranschen.

Meck (livs-, inte Mulle)

Jag skulle kunna skriva scrollvis om meck. Meck meck meck. Om du inte brukar använda samma ord för samma fenomen, varsågod, här får du några till: Jävelskap, men ÅHHH, Murphy´s law, alltings inneboende ondska, otur, missflyt. Jävelskap är ett bra ord förresten, det summerar upp. Men meck i alla fall.

Meck är när allt som kan gå fel gör det. Meck är att missa avfarten på motorvägen. Meck är dörrar som kräver minst två händer när du har hängt påsar på alla utstickande lemmar, meck är att alltid alltid behöva låsa upp dörren igen för att hämta mobilen du aldrig kommer ihåg när du går, meck är barnet som måste vända tillbaka för att bajsa när det ringer in på skolgården om tio minuter, meck är att ha lastat färdigt i kassan där kassörskan nu tittar på dig med höjda ögonbryn, med ungar redan hängande om halsen på myntdjuren man lovat dem att få åka på och ha plånboken i bilen. Meck är det ständigt röda ljuset. Är du med mig?

Mitt liv är den tunnaste kondom, som orkar hålla ihop om en sprängkraftigt uppsvälld översvämmande gigantmassa av jävelskapsmeck. Jag ska skriva om när pure evil meck tvingade mig att ha äldsta barnets fröken i bagageutrymmet. Snart. Det är ännu för färskt, det gör ont.

Tjuvlyssnat

Älskling och jag satt bredvid tre konversatörer på ett bättre kaffeställe. Det pratades yvigt bland dom, det handlade mycket om sånt de åstadkommit och det gjordes jämförelser. De fällde ett stort antal omdömen och vädrade vardera sin uppsättning åsikter. De verkade inte känna varandra särskilt väl, eftersom de hade sånt bestyr att imponera? Alla ville dom få säga den sista klatschiga kommentaren som rundade av ett ämne, den som dröjer kvar i luften och får ett eget liv. Och jag tänkte och sade till sambon, att detta är sånt vi inte har tid med. Att samla människor omkring sig och tävla om rätten att få uppfatta sig själv som värdefull, i stället för att samlas med dem som redan vet och som inte behöver mäta upp oss.

En av de unga männen försökte övertyga som tidningsmurvel och hade jargong som Bengt Frithiofsson. Men jag tror att han gillar Sex and the City i smyg.

Köpenhamn med en vän i handen

Om jag hade fått ett leende för varje leende vi växlat under dagens långliga promenader i danska huvudstaden, då hade jag haft dubbelt så många leenden att le åt då jag nu leende om kvällen tänker tillbaka. Nu behövdes det inte alls fler leenden än dom vi växlat, ty de var i sanning många. Tillsammans har jag och väninnan, i sällskap av mitt minsta och fogligaste barn, rantat ner och upp för andlöst många källartrappor till fantastiskt färgsprakande, myllriga och lekfulla antik- och designaffärer, vi har klämt på skor och ryckt i kjolar, druckit varsin uteserveringsöl (å gud lycka), ätit kaka av choklad med grädde uppå och talat både allvar med tårar i fransarna och ystra oskamsna ytligheter. Vi har också suttit tysta i solen tillsammans och sugit upp den. Och jag kände att ljuset mjukade upp den bistra känslan av att vara till mer eller mindre ständig besvikelse, och att det blev ett hål som ljuset gjorde där annat fint kommer att kunna ta sig in. Fy fan vad skönt. Jag svär med morfars melodiösa eftertryck, för att det är som besvärjelser: Att den satans. Jävla. Heeellvetes vintern äntligen är borta. Från min in- och min utsida.